Bus eller godis? Nej, tack.
Vi svenskar inspireras ofta av amerikanarna. Ofta är det bra, USA är bra på mycket. En amerikansk tradition svenskarna har tagit efter är det här med Halloween. Jag tycker att det är lite roligt, pumpor, plastspindlar och svarta naglar. Men ungefär där går också gränsen. Att klä ut sig och gå omkring och ringa på dörrar för att tigga godis är inte riktigt "my cup of tea". Får ungarna inget godis hemma eller?
Jag har dock inte märkt så mycket av tiggeriet. Ingenting, om jag ska vara ärlig. Dörren låst, dörrklockan urkopplad och persiennerna nere. Av mig får de banne mig inget godis, det ska jag ha själv!
Fodrat ska det vara!
Men, nu var det inte mina icke-existerande stövlar det här skulle handla om. Utan det förskräckliga. Foppatofflor tycker nog ingen är speciellt snyggt, inte helt fancy helt enkelt. Jag kan meddela att foppatofflor, Crocs, i det här fallet fusk-Crocs, fodrade med luddigt teddynallebjörnsfluffigt tyg inte är snyggare. Inte det minsta. Jag ångrar gravt att jag inte tog kort på dem. Jag kanske till och med borde ha köpt dem? Bara för att de var så förbannat fula?
Undrar också vem, vem, som verkligen köper fusk-Crocs i grälla färger fodrade med teddynallebjörnsfluffigt tyg?
Mot beroendet.
Kaffe till frukost, kaffe på förmiddagen (från kundernas kaffeservering, såklart), kaffe efter lunch eller ibland istället för lunch. Och kaffe på kvällen. Då kan jag visserligen inte somna i tid, men det gör ingenting för när det blir morgon igen och Vilhelm vill kliva upp i ottan så gör jag bara en kanna kaffe till och drabbas av koffeinchock utan dess like.
Syftet med det här är inte att få dålig andedräkt eller gula tänder. Jag ska bara se när jag blir beroende av det. Och hur beroende jag blir. Jag drabbas till exempel inte av huvudvärk, hallucinationer eller okontrollerade skakningar om jag inte får mitt kaffe i tid. Inte än. När jag får dessa beroendesymptom, då ska jag försöka sluta. Bara för att se om jag kan.
Sär skrivnings skit.
Jag blir så trött. Jättetrött (jätte trött) faktiskt. Och ja, min dag har varit piss, hela dagen med undantag (undan tag) för drygt 30 sekunder.
Vem fler?
Underbart telefonsamtal!
Mamma: Hej Vilhelm!
Vilhelm: Heeeej!
(Det börjar pipa och ha sig, förstår att Vilhelm trycker på knapparna på telefonen.)
Mamma: Trycker du?
Vilhelm: Jaaaa!
Mamma: Är det roligt?
Vilhelm: Ja!
Lilla bebis, var tog du vägen?
God, om än sen, morgon.
10.20 slog jag upp mina nötbruna idag. Så länge har jag inte sovit sedan jag gick på högstadiet. Jag tillhör den gruppen av människor som tycker att det är galet jobbigt att vakna kring lunchtid. Vakna och inse att halva dagen faktiskt gått! Det sätter liksom ribban för resten av dagen, en tidig morgon övergår ofta till en ganska flitig och produktiv dag, medan en sen morgon resulterar i soffhäng och mjukisbyxor...
Ska jag få något gjort, i stil med plugg, städning, tvätt, motion och så vidare så måste jag ta tag i det under förmiddagen. Och vaknar man när förmiddagen redan är förbi, då är det ingen idé. Soffan nästa!
Familjelivs bästa.
Satsar på att bli Familjelivs bästa bloggare i år. Nästa år är det Veckorevyn Blog Awards som gäller.
Så är det.
Inte andas, inte andas.
Jag är livrädd för tre saker. Grodor, höga höjder och att andas in flugor i näsan. Ni vet, sådana där små, äckliga mini-mini-flugor. Bananflugestuk. Som är så små och tysta, och ibland bara försvinner mystiskt i luften.
Just nu halvligger jag i sängen, laptopen på magen och en sådan där mini-mini-fluga mellan ansiktet och dataskärmen. Håller andan så länge jag kan, när det börjar svartna för ögonen andas jag lite försiktigt med täcket som filter. Så att inte flugan tar sig in i min näsa.
Do NOT.
Mys-Ernst.
Överst på önskelistan. Ernst är ju bara så mysig, barfota-Ernst.
Dagens status.
Biverkningar.
Men ja, hostan är ju borta åtminstone...
Medicin.
Sådär ja.
Olika falla ödets lotter.
Läs artiklarna här, Aftonblaskan såklart.
Inspirationsbrist.
Youghurt.
Kaffe.
Duschkräm.
Godis till katterna.
Godis till mig.
Fotad krullkatt.
Chokladfrulle.
Riktigt fräsch.
Den här veckan har vi haft försäljare på jobbet. Den typen av försäljare som står i entrén och haffar kunderna på vägen in. I vanliga fall brukar dessa försäljare störa mig enormt, men de vi haft den här veckan har varit skitroliga. Helt klart nytänkande, med tillrop i stil med "Tjenelenare!" och "Hallå där, pinke-ponken!". Härligast var igår, när en potentiell kund räckte fram sin mobil till försäljaren. Den potentielle kunden, i form av en ung hockeybög, hade sin flickvän (lång blond historia) som bakgrund i mobilen, varpå försäljaren utbrister; "Fan, vad frääääsch!". Sådant livar upp ens dag, helt klart!
Kaffe, kaffe, kaffe.
Fråga I; Varför dricker man koffeinfritt kaffe? Känns som att hela poängen med kaffedrickande går i stöpet då?
Fråga II; Vilket märke, och vilken sort är bäst? Just nu kör jag med Löfbergs mellanrost, men det känns väldigt Svensson. Dessutom är paketet skitgammalt, till och med automatkaffet på jobbet smakar bättre.
Inte den här gången heller.
Parkeringen nästa.
Miljötänk deluxe.
Handen på hjärtat nu. Ni som ibland gör stuvade makaroner, ostsås och liknande, diskar ni alltid kastrullen efteråt? Jag menar kastruller är ju rätt billiga på Ikea...
Jag har en ostsåskastrull som bott på diskbänken i en dryg vecka nu. Jag orkar verkligen inte. Jag blir säkerligen aldrig någon bra hemmafru.
Svinis!?
Oh, nu är den här! Årets första höstförkylning! Känner mig allmänt luddig i skallen, ont, kan inte andas och har halsont som inte är av denna värld. Frukosten består av två ipren, två panodil, fyra fischermans friend och massa vatten...
Får se om jag bättrar mig under dagen, jag misstänker starkt svinis! Och är det så så känns det som en stor ära, tänk att jag är den som drabbas först, före mina kollegor. Tänk att jag får vara först! Yes!
Home, sweet home.
Mitt pyjamastroll är hemma igen. Ordningen återställd!
Nehepp.
Fredspriset till Obama.
Ångest!
Ett försök åtminstone.
Sand och bajs.
I det området jag bor i så finns det enorma mängder utekatter. Bara här på gården finns det nog ett 20-tal, rätt många med andra ord. De har till och med en egen, gigantisk, låda här ute. En bortglömd sandlåda, som numera agerar kattlåda. Underbart fräscht. Fräschare blir det inte heller av att den lådan ligger två meter från mitt köksfönster. Har suttit klistrad vid datorn i köket större delen av dagen, och kan rapportera att åtminstone åtta katter har bajsat i lådan idag. Gå hem och bajsa istället, kattskrällen!
Amning my ass.
Jag var dock helt klar över mitt val. Jag och P ville kunna dela på allt kring föräldraskapet, båda ville vara delaktiga i allt som rörde vårt barn. Att helamma, och alltså redan från början ge mamman enorma fördelar i förhållandet barn-förälder kändes grymt fel. Jag vet att många inte håller med mig för fem öre, men det är min åsikt. Jämlikt föräldraskap är något som känns helt självklart för mig, om jag någon gång skaffar fler barn kommer jag/vi att göra på precis samma sätt (om amningen överhuvudtaget fungerar). Amning kombinerat med ersättning.
Sedan jag blev gravid har jag fått erfara att Sverige dräller av amningsfanatiker. Konstigt nog har jag bara träffat på kvinnor som lider av detta syndrom, för männen verkar amning inte vara på långa vägar lika viktigt som för kvinnorna. Vad beror det på? Är kvinnorna rädda för att släppa på ansvaret, att inte få samma försprång i relationen till barnet?
En av sakerna amningsfanatikerna trycker på är allergin, risken för att barnet blir allergiskt om man inte ammar. Helst ska man helamma i minst sex månader, för att sedan fortsätta delamningen till åtminstone 12 månaders ålder (somliga förespråkar dock amning upp till skolåldern, vansinne). Det finns mängder av forskningsrapporter om just precis det här, att amning skulle motverka, eller åtminstone skjuta upp, allergier. Det intressanta är att det finns ännu mer forskning som tyder på det motsatta, att barn som ammats länge faktiskt drabbas av mer allergier. Intressant. Det finns en dam som heter Agnes Wold, som sagt och skrivit många bra saker kring det här. Häromdagen publicerades en artikel där hon medverkade i Expressen, läs den här.
En annan sak många trycker hårt på är anknytningen, att barnet har större potential att bli ett tryggt barn om man ammar långt upp i åldern. Min direkta reflektion över det är vänd åt andra hållet. Ett barn som lär sig att trygghet är samma sak som att suga på sin mors bröst, hur ska det barnet känna den dagen när modern och bröstet inte finns till hands? Jag vill att mitt barn ska kunna känna sig tryggt i många situationer, och med många personer. Med sina båda föräldrar, med personalen på förskolan, med mor- och farföräldrar. Mitt barn är tryggt i många olika situationer, trots att jag inte helammat. I augusti började Vilhelm på förskola. Fick gång på gång under inskolningen höra att han var ett av de klart tryggaste barnen de skolat in på flera år, flera i personalen var imponerade vilket de också påpekade. Det var härligt att få det bekräftat, att han, trots endast fyra månaders delamnig, var en så trygg unge! Tvärtom mot vad alla amningsfanatiker gång på gång försökt att pränta i mig.
Många, till och med sådana som arbetar med nyblivna mammor och nyfödda barn, verkar lida av amningshysteri. Att en mor mår dåligt av att amma, både psykiskt och fysiskt, gör man ingenting åt. Alla nyblivna mammor ska till varje pris amma sina barn. Jag har en vän som hade det struligt med amningen, hennes bröst pallade inte, hennes barn hade fel grepp och fel teknik. Barnet skrek och skrek, min vän strorgrät inför varje amningstillfälle. Barnet kräktes rött vid ett par tillfällen, då min väns bröst blödde vid amningen. Hon sökte hjälp på BVC, fick rådet att använda en amningssköld samt ett telefonnummer till Amningshjälpen. Jag tycker att det är skrämmande. Efter en del efterforskningar har det också visat sig att det inte är ett speciellt ovanligt tillvägagångsätt. Amning till varje pris, och inte minsta antydan om att modersmjölkersättning finns.
Den ersättning som finns idag är ett fullgott alternativ till bröstmjölk. Det finns viss forskning på att ersättning, gjord på bra vatten, till och med skulle innehålla mindre miljögifter än bröstmjölk. Det är intressant, men något som aldrig riktigt kommit fram till den stora massan.
Jag valde som sagt bort amningen till stor del. Många kommentarer har fällts kring det, och många blickar har jag fått utstå när jag fiskat upp flaska och en tetra ersättning ur väskan istället för att slänga fram brösten till mitt hungriga barn. Den värsta upplevelsen var när jag, P och en nyfödd Vilhelm var och hälsade på ett par vi känner. Ena halvan av paret (kvinnan, givetvis) förespråkar flitigt amning, så flitigt att jag personligen tycker att det går till grav överdrift. Vilhelm blev ganska omgående hungrig, jag och P parkerade oss i soffan för att ge honom flaskan. Kvinnan gick omgående upp på övervåningen, med en hint till sin man om att hon inte ville/orkade/klarade av att se på när vi gav vår son modersmjölkersättning på flaska. Meningen var nog att jag och P inte skulle uppfatta situationen, men det gjorde vi. Tack snälla.
I en blogg jag läser lite då och då togs amningshysterin upp för ett par dagar sedan, på ett väldigt bra sätt. Sammanfattning av inlägget; Vi lever i ett samhälle där allt, mer eller mindre, är onaturligt. När vi får barn är dock det naturliga, det vill säga amning, viktigt och det enda rätta. Läs hela inlägget här, det är kort och koncist och har helt klart en poäng.
Jag förstår att inlägget i vissas ögon kan låta hårt och okänsligt. Jag är inte emot amning på något vis (eller ja, upp till en viss ålder iallafall). Amning är bra för de som trivs med det, och för de som vill amma. Jag förstår mycket väl att det finns de som förespråkar amning, precis som jag förespråkar det fria valet kring det, dock så är det många amningsförespråkare som gått på tok för långt. Att skuldbelägga en nybliven mamma för att hon inte kan eller vill ge sitt barn bröstet är att gå för långt. På tok för långt.
En rosa månad.
Rosa bandet finns att köpa på Ica, Lindex och apoteket. Lindex har i år lanserat en klädkollektion, designad av Emma Wiklund, till förmån för Rosa bandet-kampanjen. Riktigt snygga kläder! Två av mina favoriter ses nedan, resten av kollektionen kan ses (och köpas) här.
Men varför?
Något som däremot var lite förvånande var mängden choklad i förpackningen. 137 gram. Varför liksom?
Utan min Vilhelm.
På något sätt är det så mycket lättare att ge honom den uppskattning han verkligen förtjänar, när man inte är intill varandra hela tiden, dag efter dag efter dag. Men så får man väl kanske inte skriva? Är man en god förälder även om man inte är klistrad vid sitt barn dag och natt?
Mera logik.
Fråga; Om man är i en ny butik, och letar efter marsansås. Var letar man då?
Svar; De allra flesta kunder letar på charkavdelningen. Det är inte bra. Tro det eller ej, men man bör leta kring mjöl- socker- och efterrättsavdelningen.
Takida är kärlek.
Det är lite roligt att ha följt dem såpass länge, första spelningen jag såg var sommaren 2004, och visst har bandet förändrats sedan dess. Älskar deras gamla låtar, men även de nya. Det är klart hörbar skillnad mellan de äldre och de yngre låtarna, båda har dock sin tjusning, egentligen kan jag nog inte säga vilka jag gillar bäst.
Att utse en favoritlåt är omöjligt. Det finns, faktiskt, inte en enda låt jag tycker illa om. Vissa ligger mig närmare hjärtat än andra, men alla är underbara på sitt sätt. De första låtarna jag hörde var Score, Jaded och Leave me alone. De är fortfarande perfekta i mina öron, men det har tillkommit en hel del favoriter genom åren. Slänger in ett par stycken nedan, men som sagt, att utse några få favoriter är omöjligt.
Don't Reach Out (GOHEI 2003)
Stay In The Rain (THORNS 2004)
Give Into Me (Ridin' High Version) (THORNS 2004)
Översvämning?
Nu innan läggdags kom Vilhelm på en ny grej. Om man sätter på kranen i badrummet, och trycker handen mot strålen så sprutar det vatten. Mycket vatten. Överallt. Oj, vad han skrattade! Så totalt lycklig, så jag hade helt enkelt inte hjärta att ta bort honom från kranen. Jag fotade istället. Och sedan fick jag torka, torka och torka.
Luktar hund.
Husmor nästa.
Trädgårdstomte.
Lycka kan köpas för pengar.
Tystnad.
Vilhelm är tillbaka!
Min välstädade och polerade lägenhet är ett minne blott, Vilhelm är tillbaka! Korvstroganoff på köksgolvet, vatten i hela badrummet... Men vem bryr sig?
Vad tusan?
Favorit i repris.
Bloggtips; Mamma Melissa.
Melissa är en av mina favoritbloggare, hon är grym. Grym och stark. Igår föddes Melissas och hennes makes tredje barn, en lillebror till deras två döda döttrar. Det är en ära att få dela födelsedag med lillebror!
Läs Melissas blogg här, den är som sagt riktigt läsvärd.
Skämmes.
Jag är en elak människa, jag kan inte låta bli. Låta bli att visa filmklippet som hela media-Sverige pratar om idag. Jag dör, så fruktansvärt pinsamt. Jag satt hemma i soffan och skämdes. Men visst är det roligt? Jag hoppas att Camilla själv kan skratta åt det såhär i efterhand, för skratta åt det, ja det gör nog många...
Så var sagan slut.
Jag har aldrig bott själv, när jag flyttade hemifrån för drygt två år sedan så flyttade jag och P ihop direkt. På gott och ont. Vi har ofta haft det väldigt bra tillsammans, men med jämna mellanrum ganska djupa svackor... Någonstans har vi nog båda vetat att det inte alltid kommer att vara vi, det är nog inte meningen så.
Vilhelm har bott hos mig sedan i måndags, när P flyttade. Nu ikväll kom dock P och hämtade honom, planen är att han ska bo hos P till lördag eller söndag. Och ungefär så har vi tänkt att fortsätta, växelvis boende, tre-fyra nätter i stöten. Jag tror att det blir bra.
Dagarna har hittills bara runnit iväg, att vara själv med Vilhelm gör att man har fullt upp. Precis hela tiden. Jag är grymt imponerad över alla ensamstående föräldrar som får livet att fungera. Lämning på dagis, hämtning, jobb, matlagning, diskning och städning, busa och leka, kramas, tvätta, natta. Och förhoppningsvis själv hinna med en dusch och fem minuters slappande. Men med lite erfarenhet så kanske det går att få livet att fungera.
Kvällarna är värre. När Vilhelm är badad och nattad, när det är mörkt och ruggigt. Då kommer tankarna. Varför fungerade det inte? Hur mycket ska man kämpa, hur mycket orkar man kämpa? När blir allt bättre? När förstår man? Jag tror inte att jag förstår än, jag kommer på mig själv med att tänka "När P kommer hem ska...". Värst av allt är nog att veta att Vilhelm aldrig kommer att minnas hur det är att ha två föräldrar som bor tillsammans och som älskar varandra.
Mitt nya motto.
En kommentar från Jenny damp in för en stund sedan;
"Hellre ett gapskratt klockan 05.13, än tio utbrott i skogen..."
Så bra sagt! Det är definitivt något jag kommer att leva efter. Tack Jenny!
22 år.
Vilhelm väckte mig med ett gapskratt klockan 05.13. Uppvaktning av hög klass, dock glömde han både tårta, paket och varm choklad... Jag får försöka jobba lite på det, så kanske han fixar det till nästa år? I eftermiddag kommer mamma och syster, tiden fram tills dess lär jag ägna åt plock, disk, damm och dusch.