Så var sagan slut.
Jag har aldrig bott själv, när jag flyttade hemifrån för drygt två år sedan så flyttade jag och P ihop direkt. På gott och ont. Vi har ofta haft det väldigt bra tillsammans, men med jämna mellanrum ganska djupa svackor... Någonstans har vi nog båda vetat att det inte alltid kommer att vara vi, det är nog inte meningen så.
Vilhelm har bott hos mig sedan i måndags, när P flyttade. Nu ikväll kom dock P och hämtade honom, planen är att han ska bo hos P till lördag eller söndag. Och ungefär så har vi tänkt att fortsätta, växelvis boende, tre-fyra nätter i stöten. Jag tror att det blir bra.
Dagarna har hittills bara runnit iväg, att vara själv med Vilhelm gör att man har fullt upp. Precis hela tiden. Jag är grymt imponerad över alla ensamstående föräldrar som får livet att fungera. Lämning på dagis, hämtning, jobb, matlagning, diskning och städning, busa och leka, kramas, tvätta, natta. Och förhoppningsvis själv hinna med en dusch och fem minuters slappande. Men med lite erfarenhet så kanske det går att få livet att fungera.
Kvällarna är värre. När Vilhelm är badad och nattad, när det är mörkt och ruggigt. Då kommer tankarna. Varför fungerade det inte? Hur mycket ska man kämpa, hur mycket orkar man kämpa? När blir allt bättre? När förstår man? Jag tror inte att jag förstår än, jag kommer på mig själv med att tänka "När P kommer hem ska...". Värst av allt är nog att veta att Vilhelm aldrig kommer att minnas hur det är att ha två föräldrar som bor tillsammans och som älskar varandra.
mm tankarna kommer alltid finnas där men ndet är bättre att gå skilda vägar i TID innan man blir bittra på varandra, tro mig jag vet...
Ville mår bäst av 2 lyckliga föräldrar om än på olika håll. Han får ju kärlek så det räcker iaf. Tänker på er. Du kommer fixa det!!
Kram på er
Förstår att man vill för mycket även fast man vet att det inte går. Du vill ge din son allt och därför har du dessa tankar. Tänk på dig själv också.
Du kan fortfarande ge honom all kärlek så det går han inte miste om i vilket fall. Ni båda kan tom ge mer när ni är lyckliga. Sådant här är ovant i början.
Det känns som man går sönde ibland. Hang in there. Det blir bättre! //Kram
Vad berörd jag blev av ditt inlägg. Beklagar verkligen att det inte funkat för er, men tycker nog att du verkar stark och kommer att klara det här bra. Om ett tag..
Att läsa ditt inlägg fick mig att öppna ögonen för det jag själv har och ska försöka att ta vara på det bättre och inte ta det för givet..
Så jobbigt du måste ha det nu!
Massa kramar från Jenny och Vera
Låter som en omtumlande tid som ligger framför dig. Första tiden är tuff men du vänjer dig säkert snart vid den nya situationen. Det låter som det är bäst för alla inblandade.
Vilhelm kommer att minnas/veta att han har två lyckliga föräldrar som älskar honom, var och hur de sen bor är inte lika viktigt. Hellre lyckliga på varsitt håll än olyckliga tillsammans.
Tråkigt att det inte funkar, men ibland kan det ju faktiskt vara bäst att dela på sig. Förstår att det känns tungt just nu, men det blir kommer ju att kännas lättare och bättre med tiden. Det gör det faktiskt alltid. :) Varma kramar!
Ibland går det bara inte :-(
Mycket tråkigt att höra, men alldeles säkert en början på något bättre - ja jag vet, en klen tröst, men ändå...
lilla gumman, jag hade ingen aning!
jag vet hur det är att vara ensamstående och det är tungt och jobbigt ibland, men ändå såååå otroligt häftigt. Du är stark och kommer att klara det här galant. Efter regn kommer solsken.
STOR kram på dig... du vet var du hittar mig ifall du inte vill vara själv
Nu började jag gråta av ditt inlägg, som den sanna känslomänniska jag är... Jag känner så väl igen mig i en del av det du skriver. Och det är tufft... Troligtvis mycket tuffare för psyket än det är att verkligen separera eller klara det fysiska själv. Man vill ju ge sitt barn allt, den där kärnfamiljen och två lyckliga föräldrar som bor ihop... Ibland blir det dock inte så och man får försöka ta det som det kommer.
Det här klarar du här finemang! Som den starka, fantastiska mamma till Vilhelm du är :)
Många stora kramar till er båda, jag tänker på er!
Ps. Du vet vart jag finns om det är något :) Ds.
