Jag har en person i min närhet som är fruktansvärt konflikträdd. På gränsen till sjukligt konflikträdd, om man nu kan vara det. Vid motgångar, bråk och tjafs vänder hen sig bara inåt. Vilket är fruktansvärt frustrerande! Bråkar man med personen, eller säger något som kan tolkas som kritik, vänder hen bort huvudet och bara ignorerar. Det kanske funkar på barn, men när man som vuxen vill ha igång en diskussion eller få någon som helst respons, så är det galet irriterande.

Lyckas man någon gång säga något som biter så förblir personen ifråga grinig hela dagen i princip, men att tala om det? Nej. Jag frågar "Vad är det?", "Vad tänker du på?" eller dylikt. Får till svar, "Nej, det är ingenting.", "Tänker inte på något speciellt.". Trots att hen är så ilsken att ångan sprutar ut ur öronen, bokstavligt talat.

Idag lyckades jag för första gången, på de drygt sex åren vi känt varandra, få någon form av reaktion. Härligt! Dock varade själva reaktionen bara i tio sekunder. Och där tog det stopp... Men tio sekunder, det är väl bättre än total tystnad á la vägg?