Investeringar för framtiden.
Och varför börja smått? Stallets största häst, mammas lilla älsklingsponny. Tamir, med manken 170 centimeter över marken. Ponnyn tyckte att barnvagnen var en lattjo pryl, och för att inte tala om Vilhelm. Han var också intressant, och lattjo. Vilhelm var dock lagom imponerad... Men ja, han klappade och han var inte rädd. Det känns som ett bra första steg i operation hjärntvätt.
Var är mina magmuskler?
Sedan är jag lite förbryllad också. Vad jag minns "från förr i tiden", så var det alltid magmusklerna som tog mest stryk av ridningen. Skratta och hosta brukade det liksom inte vara tal om att göra efter ett ridpass. Nu känner jag absolut ingenting i magen, utan träningsvärken sitter mestadels i låren, häcken och armarna. Men som sagt, ingenting i magen. Vad beror det på? Har mina magmuskler försvunnit, på riktigt? Eller satt jag helt tokigt igår, trots att det kändes hyfsat? Teorier tack!
Tillbaka i sadeln.
Hemkommen, helt intakt. Och vad roligt det var! Faktiskt! Klart värt det. Kändes nästan som förr, visst märks det att styrkan och konditionen inte längre är vad den borde vara (jag har inte rört mig på typ tre år, skojar inte). Men ja, det är som många säger precis som att cykla. Mycket sitter i ryggmärgen, helt klart. Nästa onsdag kör vi igen, om jag är ledig och på benen. Det känns nämligen som att mina chanser för att överhuvudtaget ta mig ur sänger imorgon är mikroskopiska...
Fick välja häst själv, Tamir är en av godingarna som fanns där redan på min tid. 17-årig fullblodskorsning (e. Tammer Fors XX), en stor sådan. Ett säkert kort, han är alltid trevlig att rida men lite mer motor skulle inte skada. Men man kan inte få allt!
Yep, bilderna är under all kritik. Mörkt stall, närgången häst och skit på linsen.
Mitt livs sista blogginlägg?
Detta kanske är mitt livs sista blogginlägg?
Upp på hästryggen igen.
Jag slutade, och började istället rida hos Jarle på Stall JG. Det var en jätterolig tid! Jag lärde mig så grymt mycket, fick rida jättehärliga hästar och slita som ett djur. Men det var underbart! Jag huserade där i 1½ år, innan jag la av på grund av tidsbrist. Det var i juni 2006.
Jag har i perioder saknat hästarna så mycket! Men graviditet, bebis, jobb och annat kom emellan. Tills nu. Nu jäklar! Jag har knappt sett en häst på tre år, men på onsdag, då ska jag upp på hästryggen igen. Med skräckblandad förtjusning, minst sagt.
Tog en sväng till Hööks igår, ny hjälm och nya handskar! Nu kör vi!