Investeringar för framtiden.

Igår pysslade vid med investeringar för framtiden. Inte materiella sådana, utan investeringar på det psykiska planet. Vi hamnade i stallet, jag och Vilhelm. Ska det börjas så ska det börjas i tid! Jag tänker bli en sådan där ego-morsa som tvingar mina ungar att syssla med saker som jag tycker om, det vill säga hästar.



Och varför börja smått? Stallets största häst, mammas lilla älsklingsponny. Tamir, med manken 170 centimeter över marken. Ponnyn tyckte att barnvagnen var en lattjo pryl, och för att inte tala om Vilhelm. Han var också intressant, och lattjo. Vilhelm var dock lagom imponerad... Men ja, han klappade och han var inte rädd. Det känns som ett bra första steg i operation hjärntvätt.








Var är mina magmuskler?

Jag kom upp ur sängen. Jag står på benen. Jag kan böja mig åt höger, åt vänster och framåt. Men mer än så är det inte. Jag är glad att det är kassan som gäller för mig idag, frågan är bara hur jag ska ta mig till jobbet?

Sedan är jag lite förbryllad också. Vad jag minns "från förr i tiden", så var det alltid magmusklerna som tog mest stryk av ridningen. Skratta och hosta brukade det liksom inte vara tal om att göra efter ett ridpass. Nu känner jag absolut ingenting i magen, utan träningsvärken sitter mestadels i låren, häcken och armarna. Men som sagt, ingenting i magen. Vad beror det på? Har mina magmuskler försvunnit, på riktigt? Eller satt jag helt tokigt igår, trots att det kändes hyfsat? Teorier tack!








Tillbaka i sadeln.

Hemkommen, helt intakt. Och vad roligt det var! Faktiskt! Klart värt det. Kändes nästan som förr, visst märks det att styrkan och konditionen inte längre är vad den borde vara (jag har inte rört mig på typ tre år, skojar inte). Men ja, det är som många säger precis som att cykla. Mycket sitter i ryggmärgen, helt klart. Nästa onsdag kör vi igen, om jag är ledig och på benen. Det känns nämligen som att mina chanser för att överhuvudtaget ta mig ur sänger imorgon är mikroskopiska...


Fick välja häst själv, Tamir är en av godingarna som fanns där redan på min tid. 17-årig fullblodskorsning (e. Tammer Fors XX), en stor sådan. Ett säkert kort, han är alltid trevlig att rida men lite mer motor skulle inte skada. Men man kan inte få allt!

         



Yep, bilderna är under all kritik. Mörkt stall, närgången häst och skit på linsen.









Mitt livs sista blogginlägg?

Jag kanske glömde att skriva det. Men min efterlängtade ridlektion, som skulle ägt rum i onsdags, blev inställd. Idag är den dock inte inställd. Alls. Om ganska precis en timme ska jag upp på hästryggen igen, är det meningen. Jag är livrädd, totalt livrädd. Jag skrattar hysteriskt. Jag måste stå riktigt bredbent, annars slår mina knäskålar ihop hela tiden.

Detta kanske är mitt livs sista blogginlägg?








Upp på hästryggen igen.

I 15 år har jag hållt på med hästar. Det är lång tid, väldigt lång tid. 15 år, det är nästan två tredjedelar av mitt liv. Jag började rida på ridskolan i Sunne, Sunne RF, när jag var drygt fyra år. Där red jag tills jag fyllde 17. Då fick jag en ny ridlärare, jag gillade inte henne och hon gillade inte mig heller. Alls.

Jag slutade, och började istället rida hos Jarle på Stall JG. Det var en jätterolig tid! Jag lärde mig så grymt mycket, fick rida jättehärliga hästar och slita som ett djur. Men det var underbart! Jag huserade där i 1½ år, innan jag la av på grund av tidsbrist. Det var i juni 2006.

Jag har i perioder saknat hästarna så mycket! Men graviditet, bebis, jobb och annat kom emellan. Tills nu. Nu jäklar! Jag har knappt sett en häst på tre år, men på onsdag, då ska jag upp på hästryggen igen. Med skräckblandad förtjusning, minst sagt.


Tog en sväng till Hööks igår, ny hjälm och nya handskar! Nu kör vi!