Sjuk? Nä.

Det var nog ingen magsjuka. Möjligen fejkmagsjuka. Han har nämligen inte spytt något mer. Inte det minsta! Men, det säkra före de osäkra. Räknar ungen som magsjuk fortfarande, ifall att. Två dygn hemma från dagis, två dygn hemma från jobbet. VAB, hur gör man när man vabbar? Tell me.

Efter att ha sovit som en gris hela natten väckte han mig med ett "Heeeeeeej!" på högsta decibel. Sjuk? Nä. Sedan hämtade han pepparkaksburken i skafferiet. Sjuk och illamående? Nä. Han klämde i sig två pepparkakor liggandes under täcket. Sedan läste jag på präktiga Effell att barn med magsjuka ska äta blåbärssoppa, vitt bröd och avslagen Coca-cola.


Ser han speciellt sjuk ut? Nä. Han har lekt kurragömma med katterna bakom gardinerna, kört vagn i en jäkla fart och ätit mer pepparkakor. Nu står han, iklädd tröja, blöja och kängor, och rycker i ytterdörren. Han vill ut i snön. Sjuk? Nä.

Jag har förressten ingen blåbärssoppa, inget vitt bröd och ingen avslagen Coca-cola hemma. Vilhelm dricker inte Coca-cola heller. Men hur är det, menar de att om man är ensamstående ska man alltid ha sådant hemma? Ifall ungen blir magsjuk klockan 23 på kvällen? Eller får man gå och handla med en magsjuk unge? Jag kanske kan lämna honom utanför affären, binda fast honom i lyktstolpen.








Med glädje!

Vilhelm är hemma igen. Och allting är så mycket roligare då! Eller ja, inte riktigt allting förstås, men närapå. Har saknat honom grymt! Nu ska jag, med glädje, byta bajsblöjor, torka youghurt från gardinerna och frysa häcken av mig i lekparken i några dagar. Som sagt, med glädje!!









Morgonchill.

Morgonchill i soffan. Med skinkmacka, mjölk, filt och julkalender (som förövrigt verkar helt värdelös)!









Hur gör jag nu?

Vilhelm brukar inte vakna förrän framåt morgontimmarna. Brukar alltså. Han har precis vaknat. Och somnat om, i mitt knä, i soffan. Lägger jag ner honom kommer han garanterat att vakna, och vara ledsen. Så, hur gör jag nu? Hur ger jag katterna kvällsmat, går på toaletten, borstar tänderna, tvättar bort sminket samt släcker lamporna och gör iordning för natten? Med 11 kilo trött bebis i famnen?








Dagens Vilhelm.

Barn är underbara. Barn är underbara. Barn är underbara. Det tål att upprepas, helt klart. Det finns nämligen stunder då det är lätt att glömma bort, att barn faktiskt är underbara...

Som den stunden när man hittar en helt vit unge i köket, i en driva av vetemjöl. Eller det ögonblicket man fäller upp toalettens lock, och upptäcker att ungen pulat ner sisådär 20 meter toalettpapper i stolen. Eller varför inte när man fiskat upp pappret ur stolen, och inser att det ligger en drypande blöt blöja längst ner?

Ja, som sagt. Ibland är det lätt att glömma.









Oops, det var den snoppen det.

Så var det med det. Råkade stoppa en rosa napp i munnen på Vilhelm. Snoppen ramlade av, och ett par minuter senare som kom han trippande i pumps... Sånt som händer. Oops.










Tisdagsnöje.

Vilhelm tog kvällsdisken idag. Hygglig unge det där! Vilhelm tyckte att det var ohyggligt roligt. Mamman tyckte att det var galet blött.




Sedan fastnade ungen med fingret i slaskskrapan (eller vad det nu heter). Det tyckte mamman var ohyggligt roligt. Vilhelm tyckte att det var galet jobbigt.








Skruvat.

Tydligen ska man inte sova på nätterna. Vi skruvar på bilen istället. Det måste ju göras någon gång, så varför inte ikväll?









Terrorist i vatten.

Kvällsdopp is the shit! Speciellt om man är inkletad med diverse mat. Är Vilhelm ledig så brukar jag inte vara så noga med bad varje dag, men jag har inte hjärta att skicka honom till dagis med gurka i håret och blåbärsyoughurt på örat...












När han tröttnat på att simma och bubbla ägnade han en kvart åt att rada upp tre sköldpaddor och en anka på badkarskanten. Precis rakt skulle de stå, som den lille perfektionist han är. När det var rakt nog greppade han brandbilen, började brumma och kraschade rakt in i det perfekta ledet av sköldpaddor och ankor. Det är uppenbarligen en terrorist på tillväxt jag har här hemma.








Det är inte lätt när man är liten.

I förmiddags tänkte vi ta en kortis till lekparken. Träffade ett par dagiskompisar med föräldrar, så den tilltänkta kortisen blev en långis. Blev en sen lunch med andra ord, alldeles för sen. Åtminstone för sådana som är små och trötta och brukar sova direkt efter lunch. Nej, det är inte lätt när man är liten. Och det blir inte lättare av att man är trött.









Underbart telefonsamtal!

Jag och Vilhelm har pratat i telefon idag! Det gör vi visserligen nästan varje dag, de dagarna han är hos P. Eller ja, jag pratar och Vilhelm lyssnar. Men idag var det annorlunda! Vi hade en riktig konversation, för första gången!

Mamma: Hej Vilhelm!
Vilhelm: Heeeej!
(Det börjar pipa och ha sig, förstår att Vilhelm trycker på knapparna på telefonen.)
Mamma: Trycker du?
Vilhelm: Jaaaa!
Mamma: Är det roligt?
Vilhelm: Ja!

Lilla bebis, var tog du vägen?








Home, sweet home.

Mitt pyjamastroll är hemma igen. Ordningen återställd!









Översvämning?

Nu innan läggdags kom Vilhelm på en ny grej. Om man sätter på kranen i badrummet, och trycker handen mot strålen så sprutar det vatten. Mycket vatten. Överallt. Oj, vad han skrattade! Så totalt lycklig, så jag hade helt enkelt inte hjärta att ta bort honom från kranen. Jag fotade istället. Och sedan fick jag torka, torka och torka.









Tystnad.

Aldrig någonsin har nog total tystnad varit så ljuvligt. Vilhelm har varit arg ikväll. Gallskrik i 2½ timme, ja, 2½ timme. Sedan slocknade han, helt galet trött. Är egentligen minst lika trött jag också, lär bli en tidig kväll ikväll.








Vilhelm är tillbaka!

Min välstädade och polerade lägenhet är ett minne blott, Vilhelm är tillbaka! Korvstroganoff på köksgolvet, vatten i hela badrummet... Men vem bryr sig?



   









Lurifax.

Doktorn undrade om Vilhelm kunde peka ut kroppsdelarna. Det kan han inte, enbart mage, varpå mitt svar blev nekande. Igår kväll, några timmar efter läkarbesöket pekade han ut mage, rumpa, fot, näsa, öra, mun och huvud. Vi har inte tränat så mycket som vi borde med honom, men uppenbarligen har han snappat upp en del iallafall...








Trots, trots, trots...

Idag har jag världens trotsigaste 1½-åring. Han lyssnar inte på någonting, kanske blivit döv? Doktorn frågade idag om han förstår när man pratar med honom, var nära att svara "Ja visst, allt utom nej, ajaj och inte röra". För precis så känns det ganska ofta. Små barn små problem, stora barn stora problem sägs det. Ja, jo, tjenare... Stämmer det kan Vilhelm räkna med att vara bortadopterad lagom till sin 7-årsdag.

Ojoj, på torsdag får jag gå till jobbet. Det ska bli skönt! Och visst får man känna så?








Ingen mönsterbebis.

BVC idag på morgonen, det var den sovmorgonen det. Rutschkanan i väntrummet var det roligaste på hela besöket, kläm, känn och spruta hos doktorn var mindre kul. 85,5 centimeter och 12280 gram. Fortfarande för lång och för smal för att kvala in som mönsterbebis, men vad gör det?









Overall-ångest.

Hur kan ett enda litet plagg orsaka så mycket ångest? Har googlat, letat, klämt och känt på overaller i ett par veckors tid nu. Ska de vara färgglada eller diskreta, tunna eller tjocka, vindtäta eller inte, vattentäta eller bara vattenavstötande, med eller utan huva och reflexer, märkes eller inte, ny eller begagnad? Dyr eller billig? Finns det overaller som är billiga? Igår tog jag efter många om och men beslutet. Vilhelm kommer att övervintra i en Didrikson Tucky Baby, skitsnygg och grafitgrå (men den såg svart ut på bilden). Vilken lättnad. Nu ska jag bara ge mig in i världen av vantar, mössor och framförallt kängor. Vinterskoångest, här kommer jag!!









Så stor.

Var länge sedan jag uppdaterade om Vilhelm. Han har blivit stor, helt plötsligt. Sommaren har bara flugit förbi, och nu är han plötsligt ingen bebis längre. Långt ifrån. Nu är han en stor pojke som håller på att skolas in på dagis (eller förskola som det heter) och som har tydliga åsikter om allt.


En bild på min stora, fundersamma pojke. Tagen i Blekinge vid vårt sommarhus för knappt en månad sedan.

Inskolningen går fint, är än så länge supernöjd med personalen. De andra barnen är snälla, det är bra stämning, roliga aktiviteter och god mat. Och Vilhelm trivs! När man säger att det är dags att gå till dagis skiner han upp, springer ut i hallen och letar reda på det par skor som han anser passar bäst för dagen. Det blir lite si och så ibland, men vadå, foppatofflor funkar i regn de med!








Tidigare inlägg Nyare inlägg