I det här huset kan skurhinken bli stående, halvfull med skitigt vatten tills det är dags att skura nästa gång. Visserligen skurar vi typ en gång i veckan (åtminstone i hall, kök och badrum). Men ändå. Det är inte superfräscht. Vilhelm ville gärna skura när vi kom hem från dagis/jobb. Det fick han inte. Skurhinken åkte istället upp på bänken, långt från klåfingriga barn.

Frid och fröjd. Argt barn, visserligen. Men inga halkskador och dyngblöta golv... Trodde jag. Mitt barn är ett satans kreativt barn. Ibland för kreativt för sitt eget bästa.