Idag har jag sett något riktigt förskräckligt. Något riktigt förskräckligt. Råkade slinka in i en skoaffär, jag är på jakt efter att par nya stövlar. Svarta, enkla och utan massa lull-lull. Och lagom hög klack, det är viktigt! Egentligen skulle jag vilja ha inbyggda, osynliga dubbar också. Men jag tror att det är lite för optimistiskt. Givetvis måste de också finnas i storlek mindre båt. Jag vill inte behöva korva ihop tårna helt.

Men, nu var det inte mina icke-existerande stövlar det här skulle handla om. Utan det förskräckliga. Foppatofflor tycker nog ingen är speciellt snyggt, inte helt fancy helt enkelt. Jag kan meddela att foppatofflor, Crocs, i det här fallet fusk-Crocs, fodrade med luddigt teddynallebjörnsfluffigt tyg inte är snyggare. Inte det minsta. Jag ångrar gravt att jag inte tog kort på dem. Jag kanske till och med borde ha köpt dem? Bara för att de var så förbannat fula?

Undrar också vem, vem, som verkligen köper fusk-Crocs i grälla färger fodrade med teddynallebjörnsfluffigt tyg?

För typ två veckor sedan började jag dricka kaffe. Nu dricker jag kaffe hela tiden. Det första jag gör på morgonen är att stövla ut i köket, mäta pulver, mäta vatten och trycka igång bryggaren. Sedan går jag och tänder lamporna, klär på mig och säger godmorgon till Vilhelm.

Kaffe till frukost, kaffe på förmiddagen (från kundernas kaffeservering, såklart), kaffe efter lunch eller ibland istället för lunch. Och kaffe på kvällen. Då kan jag visserligen inte somna i tid, men det gör ingenting för när det blir morgon igen och Vilhelm vill kliva upp i ottan så gör jag bara en kanna kaffe till och drabbas av koffeinchock utan dess like.

Syftet med det här är inte att få dålig andedräkt eller gula tänder. Jag ska bara se när jag blir beroende av det. Och hur beroende jag blir. Jag drabbas till exempel inte av huvudvärk, hallucinationer eller okontrollerade skakningar om jag inte får mitt kaffe i tid. Inte än. När jag får dessa beroendesymptom, då ska jag försöka sluta. Bara för att se om jag kan.

Jag blir så trött. Jag klarar inte av särskrivningar (sär skrivningar)! Jag fixar det verkligen inte. Hur jäkla svårt kan det vara att sätta ihop två ord till ett? En del verkar ha svårare med det än andra, men snälla. Ramlar jag in på en sida där det särskrivs (sär skrivs) ramlar jag också ut fort som satan. Ni som särskriver (sär skriver), är ni bara lata? Eller har ni inte gått i skolan? Eller är ni dyslektiker allihop? Ordblinda (ord blinda)?

Jag blir så trött. Jättetrött (jätte trött) faktiskt. Och ja, min dag har varit piss, hela dagen med undantag (undan tag) för drygt 30 sekunder.

Tittar ni på Bonde söker fru? Det gör jag. Linda Isaksson har jag dock aldrig varit något större fan av, men jag står ut. Tills nu. Människan säger "Vem fler?", när hon egentligen menar "Vem mer?". Inte en gång, inte två gånger utan varje gång! Totalt vansinne, att inte Porseryd säger till henne? Mina öron lider.

Jag och Vilhelm har pratat i telefon idag! Det gör vi visserligen nästan varje dag, de dagarna han är hos P. Eller ja, jag pratar och Vilhelm lyssnar. Men idag var det annorlunda! Vi hade en riktig konversation, för första gången!

Mamma: Hej Vilhelm!
Vilhelm: Heeeej!
(Det börjar pipa och ha sig, förstår att Vilhelm trycker på knapparna på telefonen.)
Mamma: Trycker du?
Vilhelm: Jaaaa!
Mamma: Är det roligt?
Vilhelm: Ja!

Lilla bebis, var tog du vägen?

Har inte loggat in på ett par dagar. Gjorde det nu, och möttes av ett meddelande om att jag är nominerad till tävlingen "FL's bästa bloggare". Blev tokglad ju! Detta gjorde min kväll! Är långt ifrån final ser det ut som, men vad gör det? Egokick - katchiiing!

Satsar på att bli Familjelivs bästa bloggare i år. Nästa år är det Veckorevyn Blog Awards som gäller.

Jag har inte slutat blogga. Jag bara tar det lite soft.

Snälla, älskade läsare. Börja aldrig videoblogga. Aldrig. Och om, jag säger om, ni gör det. Gör det bra (eller sjung en sång). Inget "tihi", "mm, jaaa" och annat hemtrevligt. Åh, jag blir generad bara genom att titta på det.

Överst på önskelistan. Ernst är ju bara så mysig, barfota-Ernst.

Host, host, host. Host, host. Host, host, host, host, host.

Knarkar hostmedicin idag. Och glass. Men mest hostmedicin, Noskapin närmare bestämt. Kända biverkningar; Huvudvärk, dåsighet, yrsel, bröstsmärtor, illamående, kräkningar, buksmärtor, hudutslag, överkänslighetsreaktioner, andnöd, snuva, hallucinationer samt inflammation i ögats yttre hinna.

Men ja, hostan är ju borta åtminstone...

Nu börjar det hända grejer. Feber, välkommen. Inte speciellt hög dock, men ändå feber. Legat nerbäddad i soffan större delen av dagen, filtar, kuddar och fyra katter på benen. Det enda som saknas är egentligen något att läsa, beställde del två och tre ur Twilight-serien häromdagen, men de har givetvis inte dykt upp ännu. Reklamblad, telefonkatalog och gamla nummer av Cosmopolitan fungerar dock som substitut.

Ja, det kan man lugnt säga. Herr Statsminister har fått en ny bastu på Harpsund, till den nätta kostnaden av 1 920 000. Alltså, drygt 1,9 mille. Pengar som herr Statsminister givetvis inte tagit ur egen ficka. Själv skulle jag lätt kunna bygga en hel villa, inklusive bastu, för den kostnaden. Men ja, som sagt, olika falla ödets lotter.

Läs artiklarna här, Aftonblaskan såklart.

Experterna rekommenderar att man inte ska handla när man är hungrig. Jag rekommenderar att man inte ska handla när man är mätt. Var till närmaste affär för en stund sedan, för att handla något vettigt till kvällsmat. Mätt och förkyld, och inte sugen på någonting. Gick runt i säkert en halvtimme, och kom ut med;

Youghurt.

Kaffe.

Duschkräm.

Godis till katterna.

Godis till mig.

Känns inte som att oddsen för en näringsriktig och sund kvällsmat är speciellt goda.

Jag är ganska dålig på att fota katterna. Men ibland händer det faktiskt! Den här gången var det bara Mini som fastnade. Nu när jag tittar på korten så ser jag att hon ser ganska blåst ut på kort, kan då passa på att tala om att hon är ganska blåst. Men söt.

Idag skippar vi kaffet. Varm choklad, ingen fjantig o'boy, riktig choklad med massa kakao och socker. För att kurera min hals. Det känns ungefär som att jag har ett rivjärn i halsen, inte helt njutningsfullt. Jag undrar om man kan amputera halsen, eller om det skulle se dumt ut?

Efter att ha blivit mobbad i fikarummet i närmare fem år har jag nu tagit tag i det. Mitt kaffedrickande. Från saft, via sliskig latte, till svart kaffe. Jag ska inte påstå att det är speciellt gott, för det är det inte. Väntar dock ivrigt på att den känslan ska infinna sig också. Jag känner mig vuxen som satan. Men, ett par funderingar har jag...

Fråga I; Varför dricker man koffeinfritt kaffe? Känns som att hela poängen med kaffedrickande går i stöpet då?

Fråga II; Vilket märke, och vilken sort är bäst? Just nu kör jag med Löfbergs mellanrost, men det känns väldigt Svensson. Dessutom är paketet skitgammalt, till och med automatkaffet på jobbet smakar bättre.

Det är nog inte svinis ändå. Har fortfarande ingen feber, huvudvärken gick över och näsgångarna är lika fria som vattenparken på vintern... Halsen har däremot intagits av ett gäng arga getingar. Funderar på att ställa mig barfota på parkeringen ett tag, förhoppningsvis kan jag isåfall åstadkomma lite feber tills imorgon. Jag menar, ska man lida så kan man väl lika gärna lida ordentligt?

Parkeringen nästa.

Handen på hjärtat nu. Ni som ibland gör stuvade makaroner, ostsås och liknande, diskar ni alltid kastrullen efteråt? Jag menar kastruller är ju rätt billiga på Ikea...

Jag har en ostsåskastrull som bott på diskbänken i en dryg vecka nu. Jag orkar verkligen inte. Jag blir säkerligen aldrig någon bra hemmafru.

Mitt pyjamastroll är hemma igen. Ordningen återställd!

Barack Obama har tilldelats Nobels fredspris. Jag är inte insatt i varken politik eller fredspris, men kan ändå inte låta bli att fundera. Nomineringarna till årets fredspris skulle vara postade den 1 februari i år. Då hade Obama varit USA's president i blott elva dagar. Vad hade han hunnit uträtta för storartat under de elva dagarna? Jag må vara fördomsfull som satan, men finns det någon som tror att han hade fått fredspriset om han inte varit USA's första mörkhyade president...?

Jag får verkligen jobbångest. En helg i månaden är riktigt pest, jobbar lördag eftermiddag/kväll, och söndag fram till klockan 16. Är som sagt bara en helg i månaden, men det känns! Åh, ångest, ångest, ångest! Kan ge mig fan på att kunderna varken är trevliga, snygga eller medgörliga ikväll. Jag känner mig inte alls så, trevlig och snygg. Nä.

Jag håller på att städa. Eller höll på att städa rättare sagt. Skulle tvätta, och slänga in blöt tvätt i torktumlaren. Torktumlaren funkade inte idag. Skit. Gjorde ett försök med disken istället, men råkade ganska omgående hälla en stekpanna full med hett vatten över mig själv, golvet, diskbänken och spisen. Så jag gav upp. Orkar inte torka vatten, det dunstar väl om ett tag...

Det här inlägget har jag velat skriva länge, länge. Amning, för många självklart till varje pris, för många totalt ångestladdat. Redan när jag var gravid var jag helt klar över att jag inte ville helamma, jag ville gärna delamma, men som sagt inte helamma. Oj, vad mycket skit jag fick för det. Från MVC och från BVC. Från andra mammor och förståsigpåare, både på nätet och på riktigt.

Jag var dock helt klar över mitt val. Jag och P ville kunna dela på allt kring föräldraskapet, båda ville vara delaktiga i allt som rörde vårt barn. Att helamma, och alltså redan från början ge mamman enorma fördelar i förhållandet barn-förälder kändes grymt fel. Jag vet att många inte håller med mig för fem öre, men det är min åsikt. Jämlikt föräldraskap är något som känns helt självklart för mig, om jag någon gång skaffar fler barn kommer jag/vi att göra på precis samma sätt (om amningen överhuvudtaget fungerar). Amning kombinerat med ersättning.

Sedan jag blev gravid har jag fått erfara att Sverige dräller av amningsfanatiker. Konstigt nog har jag bara träffat på kvinnor som lider av detta syndrom, för männen verkar amning inte vara på långa vägar lika viktigt som för kvinnorna. Vad beror det på? Är kvinnorna rädda för att släppa på ansvaret, att inte få samma försprång i relationen till barnet?

En av sakerna amningsfanatikerna trycker på är allergin, risken för att barnet blir allergiskt om man inte ammar. Helst ska man helamma i minst sex månader, för att sedan fortsätta delamningen till åtminstone 12 månaders ålder (somliga förespråkar dock amning upp till skolåldern, vansinne). Det finns mängder av forskningsrapporter om just precis det här, att amning skulle motverka, eller åtminstone skjuta upp, allergier. Det intressanta är att det finns ännu mer forskning som tyder på det motsatta, att barn som ammats länge faktiskt drabbas av mer allergier. Intressant. Det finns en dam som heter Agnes Wold, som sagt och skrivit många bra saker kring det här. Häromdagen publicerades en artikel där hon medverkade i Expressen, läs den här.

En annan sak många trycker hårt på är anknytningen, att barnet har större potential att bli ett tryggt barn om man ammar långt upp i åldern. Min direkta reflektion över det är vänd åt andra hållet. Ett barn som lär sig att trygghet är samma sak som att suga på sin mors bröst, hur ska det barnet känna den dagen när modern och bröstet inte finns till hands? Jag vill att mitt barn ska kunna känna sig tryggt i många situationer, och med många personer. Med sina båda föräldrar, med personalen på förskolan, med mor- och farföräldrar. Mitt barn är tryggt i många olika situationer, trots att jag inte helammat. I augusti började Vilhelm på förskola. Fick gång på gång under inskolningen höra att han var ett av de klart tryggaste barnen de skolat in på flera år, flera i personalen var imponerade vilket de också påpekade. Det var härligt att få det bekräftat, att han, trots endast fyra månaders delamnig, var en så trygg unge! Tvärtom mot vad alla amningsfanatiker gång på gång försökt att pränta i mig.

Många, till och med sådana som arbetar med nyblivna mammor och nyfödda barn, verkar lida av amningshysteri. Att en mor mår dåligt av att amma, både psykiskt och fysiskt, gör man ingenting åt. Alla nyblivna mammor ska till varje pris amma sina barn. Jag har en vän som hade det struligt med amningen, hennes bröst pallade inte, hennes barn hade fel grepp och fel teknik. Barnet skrek och skrek, min vän strorgrät inför varje amningstillfälle. Barnet kräktes rött vid ett par tillfällen, då min väns bröst blödde vid amningen. Hon sökte hjälp på BVC, fick rådet att använda en amningssköld samt ett telefonnummer till Amningshjälpen. Jag tycker att det är skrämmande. Efter en del efterforskningar har det också visat sig att det inte är ett speciellt ovanligt tillvägagångsätt. Amning till varje pris, och inte minsta antydan om att modersmjölkersättning finns.

Den ersättning som finns idag är ett fullgott alternativ till bröstmjölk. Det finns viss forskning på att ersättning, gjord på bra vatten, till och med skulle innehålla mindre miljögifter än bröstmjölk. Det är intressant, men något som aldrig riktigt kommit fram till den stora massan.

Jag valde som sagt bort amningen till stor del. Många kommentarer har fällts kring det, och många blickar har jag fått utstå när jag fiskat upp flaska och en tetra ersättning ur väskan istället för att slänga fram brösten till mitt hungriga barn. Den värsta upplevelsen var när jag, P och en nyfödd Vilhelm var och hälsade på ett par vi känner. Ena halvan av paret (kvinnan, givetvis) förespråkar flitigt amning, så flitigt att jag personligen tycker att det går till grav överdrift. Vilhelm blev ganska omgående hungrig, jag och P parkerade oss i soffan för att ge honom flaskan. Kvinnan gick omgående upp på övervåningen, med en hint till sin man om att hon inte ville/orkade/klarade av att se på när vi gav vår son modersmjölkersättning på flaska. Meningen var nog att jag och P inte skulle uppfatta situationen, men det gjorde vi. Tack snälla.

I en blogg jag läser lite då och då togs amningshysterin upp för ett par dagar sedan, på ett väldigt bra sätt. Sammanfattning av inlägget; Vi lever i ett samhälle där allt, mer eller mindre, är onaturligt. När vi får barn är dock det naturliga, det vill säga amning, viktigt och det enda rätta. Läs hela inlägget här, det är kort och koncist och har helt klart en poäng.

Jag förstår att inlägget i vissas ögon kan låta hårt och okänsligt. Jag är inte emot amning på något vis (eller ja, upp till en viss ålder iallafall). Amning är bra för de som trivs med det, och för de som vill amma. Jag förstår mycket väl att det finns de som förespråkar amning, precis som jag förespråkar det fria valet kring det, dock så är det många amningsförespråkare som gått på tok för långt. Att skuldbelägga en nybliven mamma för att hon inte kan eller vill ge sitt barn bröstet är att gå för långt. På tok för långt.

Oktober är en månad som numera går i rosa. Var nionde kvinna i Sverige drabbas någon gång av bröstcancer, de flesta överlever, men fortfarande dör många. För att minska antalet dödliga utgångar, för att minska risken att förlora sin mamma, sin syster, sin dotter, sin fru eller flickvän i bröstcancer behövs pengar.

Rosa bandet finns att köpa på Ica, Lindex och apoteket. Lindex har i år lanserat en klädkollektion, designad av Emma Wiklund, till förmån för Rosa bandet-kampanjen. Riktigt snygga kläder! Två av mina favoriter ses nedan, resten av kollektionen kan ses (och köpas) här.

Är man ensam hemma, en mörk och ruggig kväll, då finns det bara en sak att ta till. Choklad. Idag testades Marabous nya Toffee Walnut-choklad. Den var okej. Smakade valnöt, mycket valnöt... Kanske inte helt förvånande?

Något som däremot var lite förvånande var mängden choklad i förpackningen. 137 gram. Varför liksom?

Nu har Vilhelm åkt igen. Det är tyst, alldeles knäpptyst. Det har det inte varit sedan i måndags. Visst är det på ett sätt skönt att vara ensam, det är något som jag verkligen saknat sedan Vilhelm föddes. Ensamtid är värt så mycket. Det betyder dock inte att jag inte gillar att umgås med Vilhelm, för det gör jag. Jag älskar att umgås med min fina Vilhelm.  Ibland är det svårt att uppskatta tiden med honom, de tidiga mornarna, all trots, allt gnäll. Men, de allra flesta stunder med Vilhelm är bra stunder. Han är ju egentligen en väldigt glad och lättsam unge. Med gott humör, ett underbart skratt och ständigt massa bus på gång! Fina, fina Vilhelm.

På något sätt är det så mycket lättare att ge honom den uppskattning han verkligen förtjänar, när man inte är intill varandra hela tiden, dag efter dag efter dag. Men så får man väl kanske inte skriva? Är man en god förälder även om man inte är klistrad vid sitt barn dag och natt?

När jag var knappt sexton år hittade jag ett nytt band, som i mina öron gjorde grymt bra musik. Takida. Året var 2003, alltså långt innan de var kända och hade skivkontrakt. Jag fastnade dock direkt, och sedan dess är jag fast. Annan favoritmusik har kommit och gått, men Takida har hela tiden varit nummer ett. Har hunnit med ett antal spelningar, de är bra på skiva, men de är grymma live!!

Det är lite roligt att ha följt dem såpass länge, första spelningen jag såg var sommaren 2004, och visst har bandet förändrats sedan dess. Älskar deras gamla låtar, men även de nya. Det är klart hörbar skillnad mellan de äldre och de yngre låtarna, båda har dock sin tjusning, egentligen kan jag nog inte säga vilka jag gillar bäst.

Att utse en favoritlåt är omöjligt. Det finns, faktiskt, inte en enda låt jag tycker illa om. Vissa ligger mig närmare hjärtat än andra, men alla är underbara på sitt sätt. De första låtarna jag hörde var Score, Jaded och Leave me alone. De är fortfarande perfekta i mina öron, men det har tillkommit en hel del favoriter genom åren. Slänger in ett par stycken nedan, men som sagt, att utse några få favoriter är omöjligt.

Don't Reach Out (GOHEI 2003)

Stay In The Rain (THORNS 2004)

Give Into Me (Ridin' High Version) (THORNS 2004)

Nu innan läggdags kom Vilhelm på en ny grej. Om man sätter på kranen i badrummet, och trycker handen mot strålen så sprutar det vatten. Mycket vatten. Överallt. Oj, vad han skrattade! Så totalt lycklig, så jag hade helt enkelt inte hjärta att ta bort honom från kranen. Jag fotade istället. Och sedan fick jag torka, torka och torka.

Mina händer luktar blöt hund. Alltså rätt äckligt. Jag har inte sett en hund på hela dagen, eller kanske till och med på hela veckan? Borde jag bli orolig nu?

Efter drygt en vecka som ensamstående har jag insett att matlagning är något man inte hinner med riktigt. Åtminstone inte när man kommer hem efter jobb och dagis, och är sådär galet trött. Lösningen på det? När man väl är ledig och pigg så lagar man mat, mycket mat, och stoppar i frysen inför trötta kvällar. Som sagt, mycket mat. Typ lasagne. Lasagne gjord i långpanna, på bland annat ett kilo nötfärs, ett kilo krossade tomater och drygt en liter ostsås. Nu kan vi åtminstone äta lasagne när vi kommer hem och är sådär galet trötta.

Det finns helt klart nackdelar med att bo mitt i ett grönområde, även om jag är medveten om att det låter idylliskt. Så gott som varje (!) vardag kommer Samhallbilen, lastad med trädgårdstomtar. Sedan stannar de här ett antal timmar, klipper buskar, plockar äpplen, klipper gräs. Ibland vet man inte vad de gör riktigt, mer än att de låter. Högt och ljudligt och länge.

Vad gör man en mörk kväll när man är ensam, har ont i huvudet och känner sig allmänt risig? Man tröstshoppar, givetvis. Var egentligen ute efter en tjockare tröja till Vilhelm, hittade en, med leverans i slutet av november. Han behöver en tjock tröja nu, inte i slutet av november. Som av en slump hittade jag lite annat istället, underkläder, ett par jeans, ett par toppar och en underbar cardigan. Till mig alltså. Älskar redan cardiganen, halva priset. Det kan inte bli bättre. Och ja, lycka kan köpas för pengar. Helt klart!

Aldrig någonsin har nog total tystnad varit så ljuvligt. Vilhelm har varit arg ikväll. Gallskrik i 2½ timme, ja, 2½ timme. Sedan slocknade han, helt galet trött. Är egentligen minst lika trött jag också, lär bli en tidig kväll ikväll.

Min välstädade och polerade lägenhet är ett minne blott, Vilhelm är tillbaka! Korvstroganoff på köksgolvet, vatten i hela badrummet... Men vem bryr sig?

   

Klockan är ett par minuter över åtta. Åtta på morgonen. Och jag är redan vaken. Vad tusan? Gick dessutom och la mig på tok för sent igår, har redan märkt att det är lätt hänt när Vilhelm inte är hemma och jag inte har någon tid att passa morgonen därpå. Det finns nog en liten nattsuddare djupt inne, tyvärr så är jag ju en morgonmänniska också. Dålig kombination, fyra timmars sömn gör ingen glad...

Varit och handlat. Gick förbi lösgodiset, stannade till, gick förbi igen. Teliapappan. En gång till! Idag köpte han lösgodis (han plockade engelsk konfekt med händerna) och cola. Också luktade han rök, inte alls Fructis.

Jag är en elak människa, jag kan inte låta bli. Låta bli att visa filmklippet som hela media-Sverige pratar om idag. Jag dör, så fruktansvärt pinsamt. Jag satt hemma i soffan och skämdes. Men visst är det roligt? Jag hoppas att Camilla själv kan skratta åt det såhär i efterhand, för skratta åt det, ja det gör nog många...

De flesta som känner mig på riktigt, och kanske även en del uppmärksamma läsare, vet nog vad som hänt under veckan. I måndags beslutade jag och P oss för att flytta isär, han kommer tills vidare att bo hos sina föräldrar. Omtumlande, javisst. Känns både väldigt bra, och väldigt tråkigt. Men mest konstigt.

Jag har aldrig bott själv, när jag flyttade hemifrån för drygt två år sedan så flyttade jag och P ihop direkt. På gott och ont. Vi har ofta haft det väldigt bra tillsammans, men med jämna mellanrum ganska djupa svackor... Någonstans har vi nog båda vetat att det inte alltid kommer att vara vi, det är nog inte meningen så.

Vilhelm har bott hos mig sedan i måndags, när P flyttade. Nu ikväll kom dock P och hämtade honom, planen är att han ska bo hos P till lördag eller söndag. Och ungefär så har vi tänkt att fortsätta, växelvis boende, tre-fyra nätter i stöten. Jag tror att det blir bra.

Dagarna har hittills bara runnit iväg, att vara själv med Vilhelm gör att man har fullt upp. Precis hela tiden. Jag är grymt imponerad över alla ensamstående föräldrar som får livet att fungera. Lämning på dagis, hämtning, jobb, matlagning, diskning och städning, busa och leka, kramas, tvätta, natta. Och förhoppningsvis själv hinna med en dusch och fem minuters slappande. Men med lite erfarenhet så kanske det går att få livet att fungera.

Kvällarna är värre. När Vilhelm är badad och nattad, när det är mörkt och ruggigt. Då kommer tankarna. Varför fungerade det inte? Hur mycket ska man kämpa, hur mycket orkar man kämpa? När blir allt bättre? När förstår man? Jag tror inte att jag förstår än, jag kommer på mig själv med att tänka "När P kommer hem ska...". Värst av allt är nog att veta att Vilhelm aldrig kommer att minnas hur det är att ha två föräldrar som bor tillsammans och som älskar varandra.

Ja, 22 år, precis så länge har jag levt idag. Begynnande ålderkris, helt klart. Har med största sannolikhet levt mer än en fjärdedel av mitt liv, oj! Det gick fort.

Vilhelm väckte mig med ett gapskratt klockan 05.13. Uppvaktning av hög klass, dock glömde han både tårta, paket och varm choklad... Jag får försöka jobba lite på det, så kanske han fixar det till nästa år? I eftermiddag kommer mamma och syster, tiden fram tills dess lär jag ägna åt plock, disk, damm och dusch.

En plusgrad, regn och blåst. Det är ett exempel på höstväder jag inte tycker om.