Det här inlägget har jag velat skriva länge, länge. Amning, för många självklart till varje pris, för många totalt ångestladdat. Redan när jag var gravid var jag helt klar över att jag inte ville helamma, jag ville gärna delamma, men som sagt inte helamma. Oj, vad mycket skit jag fick för det. Från MVC och från BVC. Från andra mammor och förståsigpåare, både på nätet och på riktigt.

Jag var dock helt klar över mitt val. Jag och P ville kunna dela på allt kring föräldraskapet, båda ville vara delaktiga i allt som rörde vårt barn. Att helamma, och alltså redan från början ge mamman enorma fördelar i förhållandet barn-förälder kändes grymt fel. Jag vet att många inte håller med mig för fem öre, men det är min åsikt. Jämlikt föräldraskap är något som känns helt självklart för mig, om jag någon gång skaffar fler barn kommer jag/vi att göra på precis samma sätt (om amningen överhuvudtaget fungerar). Amning kombinerat med ersättning.

Sedan jag blev gravid har jag fått erfara att Sverige dräller av amningsfanatiker. Konstigt nog har jag bara träffat på kvinnor som lider av detta syndrom, för männen verkar amning inte vara på långa vägar lika viktigt som för kvinnorna. Vad beror det på? Är kvinnorna rädda för att släppa på ansvaret, att inte få samma försprång i relationen till barnet?

En av sakerna amningsfanatikerna trycker på är allergin, risken för att barnet blir allergiskt om man inte ammar. Helst ska man helamma i minst sex månader, för att sedan fortsätta delamningen till åtminstone 12 månaders ålder (somliga förespråkar dock amning upp till skolåldern, vansinne). Det finns mängder av forskningsrapporter om just precis det här, att amning skulle motverka, eller åtminstone skjuta upp, allergier. Det intressanta är att det finns ännu mer forskning som tyder på det motsatta, att barn som ammats länge faktiskt drabbas av mer allergier. Intressant. Det finns en dam som heter Agnes Wold, som sagt och skrivit många bra saker kring det här. Häromdagen publicerades en artikel där hon medverkade i Expressen, läs den här.

En annan sak många trycker hårt på är anknytningen, att barnet har större potential att bli ett tryggt barn om man ammar långt upp i åldern. Min direkta reflektion över det är vänd åt andra hållet. Ett barn som lär sig att trygghet är samma sak som att suga på sin mors bröst, hur ska det barnet känna den dagen när modern och bröstet inte finns till hands? Jag vill att mitt barn ska kunna känna sig tryggt i många situationer, och med många personer. Med sina båda föräldrar, med personalen på förskolan, med mor- och farföräldrar. Mitt barn är tryggt i många olika situationer, trots att jag inte helammat. I augusti började Vilhelm på förskola. Fick gång på gång under inskolningen höra att han var ett av de klart tryggaste barnen de skolat in på flera år, flera i personalen var imponerade vilket de också påpekade. Det var härligt att få det bekräftat, att han, trots endast fyra månaders delamnig, var en så trygg unge! Tvärtom mot vad alla amningsfanatiker gång på gång försökt att pränta i mig.

Många, till och med sådana som arbetar med nyblivna mammor och nyfödda barn, verkar lida av amningshysteri. Att en mor mår dåligt av att amma, både psykiskt och fysiskt, gör man ingenting åt. Alla nyblivna mammor ska till varje pris amma sina barn. Jag har en vän som hade det struligt med amningen, hennes bröst pallade inte, hennes barn hade fel grepp och fel teknik. Barnet skrek och skrek, min vän strorgrät inför varje amningstillfälle. Barnet kräktes rött vid ett par tillfällen, då min väns bröst blödde vid amningen. Hon sökte hjälp på BVC, fick rådet att använda en amningssköld samt ett telefonnummer till Amningshjälpen. Jag tycker att det är skrämmande. Efter en del efterforskningar har det också visat sig att det inte är ett speciellt ovanligt tillvägagångsätt. Amning till varje pris, och inte minsta antydan om att modersmjölkersättning finns.

Den ersättning som finns idag är ett fullgott alternativ till bröstmjölk. Det finns viss forskning på att ersättning, gjord på bra vatten, till och med skulle innehålla mindre miljögifter än bröstmjölk. Det är intressant, men något som aldrig riktigt kommit fram till den stora massan.

Jag valde som sagt bort amningen till stor del. Många kommentarer har fällts kring det, och många blickar har jag fått utstå när jag fiskat upp flaska och en tetra ersättning ur väskan istället för att slänga fram brösten till mitt hungriga barn. Den värsta upplevelsen var när jag, P och en nyfödd Vilhelm var och hälsade på ett par vi känner. Ena halvan av paret (kvinnan, givetvis) förespråkar flitigt amning, så flitigt att jag personligen tycker att det går till grav överdrift. Vilhelm blev ganska omgående hungrig, jag och P parkerade oss i soffan för att ge honom flaskan. Kvinnan gick omgående upp på övervåningen, med en hint till sin man om att hon inte ville/orkade/klarade av att se på när vi gav vår son modersmjölkersättning på flaska. Meningen var nog att jag och P inte skulle uppfatta situationen, men det gjorde vi. Tack snälla.

I en blogg jag läser lite då och då togs amningshysterin upp för ett par dagar sedan, på ett väldigt bra sätt. Sammanfattning av inlägget; Vi lever i ett samhälle där allt, mer eller mindre, är onaturligt. När vi får barn är dock det naturliga, det vill säga amning, viktigt och det enda rätta. Läs hela inlägget här, det är kort och koncist och har helt klart en poäng.

Jag förstår att inlägget i vissas ögon kan låta hårt och okänsligt. Jag är inte emot amning på något vis (eller ja, upp till en viss ålder iallafall). Amning är bra för de som trivs med det, och för de som vill amma. Jag förstår mycket väl att det finns de som förespråkar amning, precis som jag förespråkar det fria valet kring det, dock så är det många amningsförespråkare som gått på tok för långt. Att skuldbelägga en nybliven mamma för att hon inte kan eller vill ge sitt barn bröstet är att gå för långt. På tok för långt.